Förmänskligar vi hundar eller är det omöjligt att låta bli?
Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;
Om du hellre själv läser texten, gör du det här;
“Du förmänskligar hunden.”
Det är ett uttryck som jag upplever, dyker upp lite överallt inom hundvärlden. Ofta används det som kritik mot människor som anser att hundar har känslor och behöver mer agens i sina liv, mot oss som anser att hunden är marginaliserad i vårt samhälle. Nästan som om det skulle finnas ett “rent” och objektivt sätt att se på hundar, helt fritt från mänskliga perspektiv.
Men är det ens möjligt att inte förmänskliga djur? För oavsett hur vetenskapliga, rationella eller biologiskt korrekta vi försöker vara, så är all forskning om hundar skapad av människor. Genom mänskliga ögon. Med mänskligt språk. Utifrån mänskliga tankesystem. Och med ett däggdjurscentrerat perspektiv.
Vi människor är däggdjur som försöker förstå andra däggdjur. Det gör att vi nästan automatiskt söker likheter mellan oss själva och andra arter. Vi använder ord som rädsla, glädje, frustration, stress, trygghet, anknytning och motivation. Ord som från början är mänskliga konstruktioner för att beskriva upplevelser vi själva känner igen och vill kunna förklara.
Samtidigt hade det varit nästan omöjligt att bedriva forskning utan dessa begrepp. Hur skulle vi annars beskriva en hund som söker social kontakt, undviker hot eller visar fysiologiska stressreaktioner? Vi behöver språk för att kunna förstå och kommunicera om beteenden. Problemet är att vi ibland låtsas som att vissa mänskliga tolkningar är “vetenskapliga” medan andra är “förmänskligande”, trots att gränsen ofta är väldigt oklar.
För vad räknas egentligen som antropomorfism (betyder att man tillskriver djur, föremål eller andra icke-mänskliga saker mänskliga egenskaper, känslor eller tankar.)?
Att säga att en hund känner kärlek?
Att säga att en hund blir svartsjuk?
Att säga att en hund gärna vill smaka annat än sitt torrfoder?
Att säga att en hund känner sorg?
Många skulle kalla det förmänskligande. Men samtidigt finns det forskning som visar att hundar påverkas starkt av social separation, söker trygghet hos människor och uppvisar beteenden som liknar anknytningsmönster hos mänskliga barn. Vi mäter kortisol, hjärtfrekvens, signalsubstanser och beteenden, men, det som är viktigt att komma ihåg är att tolkningen av resultaten sker fortfarande genom ett mänskligt synsätt.
Det betyder inte att hundar är små människor i päls. Självklart finns enorma skillnader mellan arter. Hundar har andra sinnen, andra behov, andra kommunikationssystem och andra evolutionära drivkrafter än vi har. Problemet uppstår snarare när människor tror att det går att förstå hundar helt utan mänskliga filter.
För det gör det inte! Till och med inom etologi (läran om djurs beteenden) finns detta dilemma. Historiskt försökte man länge undvika alla subjektiva tolkningar av djur. Man ville beskriva beteenden mekaniskt och objektivt: “hunden utförde beteende X som respons på stimulus Y”. Känslor och inre upplevelser sågs nästan som ovetenskapliga. Men modern forskning har i många fall rört sig bort från det synsättet. Idag pratar man betydligt mer om emotioner, välfärd, affektiva tillstånd och sociala relationer hos djur. Delvis för att neurobiologi och beteendeforskning allt tydligare visar att många däggdjur delar liknande fysiologiska system kopplade till känslor och stressreglering.
Det gör diskussionen om “förmänskligande” ännu mer intressant. För ibland används ordet nästan som ett sätt att avfärda empati eller relationer till djur. Som om det skulle vara fel att försöka förstå hundens upplevelsevärld genom jämförelser med oss själva, vilket jag vill påvisa med denna text nästintill är omöjligt oavsett. För du har alltid ett mänskligt perspektiv att utgå ifrån, vi kan inte och kommer aldrig förstå våra hundar fullt ut, helt enkelt för att vi inte är några hundar.
Sedan finns det naturligtvis situationer där antropomorfism faktiskt kan bli problematisk. Om människor tolkar hundar alltför mänskligt kan det leda till missförstånd kring behov och beteenden. En hund som morrar kanske inte är “elak”, utan rädd eller obekväm. En hund som “ser skyldig ut” har sannolikt lärt sig att reagera på människans kroppsspråk snarare än att känna moralisk skuld på mänskligt vis.
Men även här blir diskussionen lätt förenklad. För många människor som anklagas för att förmänskliga sina hundar gör egentligen något ganska rimligt: de försöker skapa mening och relation genom de verktyg de har tillgång till, sina egna känslor och erfarenheter. Och kanske är det där vi behöver nyansera debatten lite mer.
För sanningen är nog att vi aldrig kommer kunna kliva helt utanför vårt mänskliga perspektiv. Vi kan försöka vara kritiska, nyanserade och öppna för att hundar upplever världen annorlunda än vi gör. Men vi kommer fortfarande vara människor som försöker förstå andra arter genom mänskliga hjärnor, mänskliga sinnen och med ett par glasögon som på vissa inte verkar sträcka sig längre än till nästippen.
Kanske är det viktigare att fråga sig hur vi förmänskligar än om vi gör det. Om våra tolkningar leder till bättre välfärd, större empati och mer respekt för hundens behov kanske det inte är så farligt att vissa mänskliga filter finns kvar.
Problemet är kanske inte att människor ser för mycket mänsklighet i hundar. Problemet kanske snarare uppstår när vi tror att våra perspektiv är helt objektiva, när så inte är fallet.
