Om hundens rätt att vara sig själv

Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;

Om du hellre själv läser texten, gör du det här;

Det sägs ofta att trygga hundar är lugna hundar. Att stabilitet handlar om att inte göra väsen av sig, att inte “sticka ut”, att vara följsam, mjuk, lätthanterlig. Men egentligen är det precis tvärtom. En trygg och stabil hund är inte den som håller sig inom ramarna av rädsla för vad som kan hända annars. En trygg och stabil hund är den som vågar röra sig utanför dem. Den som vågar göra fel, vågar ställa frågor, vågar pröva, vågar misslyckas, vågar be om mer och vågar vara sig själv utan att världen faller samman. Och även om det inte är så vi ser på hunden idag, så kanske det är så vi kommer att se på hunden i framtiden, det hoppas i vilket fall jag på.

Trygghet handlar inte om frånvaro av beteenden. Det handlar om närvaro av mod. Och mod uppstår aldrig i vakuum. Det föds i relationer.

När vi ser en hund som tvekar inför en uppgift, som provar sig fram, som testar olika lösningar, som tar initiativ och ibland gör “fel”, så är det lätt att tänka att detta är ett tecken på “olydnad”, brist på struktur eller svagt ledarskap. Men en hund som vågar göra fel visar något betydligt större: den är inte rädd för konsekvenserna.

Att våga misslyckas är en av de tydligaste indikatorerna på mental trygghet. Den hund som hela tiden är rädd för att göra fel kommer göra allt i sin makt för att undvika misstag, frysa, backa, avvakta, bli passiv eller “överlydig”.

Men den hund som trycker nosen i en ny väska, som hoppar upp på en sten av egen impuls, som startar en lek fast ingen bett om det, som provar en ny ingång i en övning, som nosar på världen som om den vore skyldig den svar, den hunden bär på en inre trygghet. Ett felsteg är alltså inte ett tecken på osäkerhet. Det är ett tecken på att hunden känner att relationen håller att luta sig mot.

Det finns hundar som tar så liten plats i sina egna liv att det nästan gör ont att se. De smälter in i bakgrunden, rör sig försiktigt, väntar på signaler för att i princip våga andas. Ofta hyllas de som “enkla”, “snälla” och “lättsamma”. Men en hund som aldrig vågar ta plats är inte nödvändigtvis trygg. Den är bara tyst.

En trygg och stabil hund däremot, den kliver fram ibland. Den säger ifrån när något blir för mycket. Den hämtar sin leksak och lägger den på ditt ben. Den buffar på din hand för att få mer kel. Den går före i skogen och tittar bakåt som för att säga: “Kom då, världen väntar.” Den är närvarande, inte som en skugga utan som en individ, sig själv.

Det är får aldrig glömmas bort att hunden är en aktiv del av livet, inte en dekorativ komponent. Den har egna impulser, preferenser, idéer och önskningar. Trygghet ger den tillgång till dem. Den vågar ta plats därför att den inte är rädd för att bli avvisad.

Att ta initiativ är ett av de mest tydliga tecknen på att en hund känner att den har handlingsutrymme. Den passiva hunden väntar på att livet ska hända. Den trygga hunden gör så gott den kan för att hända tillsammans med livet.

Det är de där ögonblicken där hunden blir en medskapare av dagen, inte bara en följare. Den trygga hunden utforskar. Den vågar skapa rörelse i vardagen utan att vara styrd. Den vågar föreslå, inte bara vänta på instruktioner.

Alla hundar är mer än beteenden, mer än responsmönster, mer än vad vi format den till. Den är en hel varelse, en individ med särdrag som måste få lysa. Jag tror att de flesta som lever med en hund vet detta, förstår detta men ibland upplever jag att människor har svårt att ändå ta hänsyn till detta. Hundarna nedmonteras lätt till ett problem som ska lösas, beteenden som ska tränas bort eller till och med till instinkter som ska styras.

Många hundägare är rädda för att hunden ska bli “för mycket”. För livlig, för på, för busig, för självständig, för frågvis, för engagerad. Men det vi ofta glömmer är att balans inte kommer av att begränsas. Den kommer av att förstå hur långt man får sträcka sig och det lär sig hunden bara om den får prova.

Att våga låta hunden våga är ett av de mest generösa beslut vi kan fatta. I praktiken betyder det att vi håller i ramen men inte i hunden. Vi skapar trygghet utan att strypa nyfikenheten. Vi är en fast plats att återvända till, inte en mur att hindras av.

Kanske behöver vi omdefiniera vad stabilitet betyder. Det är inte frånvaro av problem, fel, känslor eller intensitet. Det är förmågan att vara sig själv i världen utan att falla samman av motgångar.

Den trygga hunden är inte perfekt.
Den är levande.
Den gör knasiga saker.
Den tar initiativ.
Den ställer frågor.
Den visar känslor.
Den gör om.

Vi formar inte hundens mod genom kontroll. Vi formar det genom relation. Genom att vara den där fasta platsen att återvända till. Genom att visa att vi håller även när hunden prövar vingarna. Och det är kanske den största gåvan vi kan ge en annan varelse, möjligheten att vara en hel individ i en värld som ibland är för trång, men som alltid blir större när vi ger plats att växa.

Foto: Anastasia Ulyanova @alimaddyce