Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;

Om du hellre själv läser texten, gör du det här;

Tänk dig det här.
Du sitter vid köksbordet, trött efter en lång dag. Du sträcker dig efter chokladkakan på bordet, ser fram emot ett ögonblicks stillhet, men din hund hinner före. Hon tittar på dig med sina kloka ögon, svansen viftar långsamt. “Visst,” säger hon. “Du kan få den. Men först, sitt.”

Du blinkar förvånat. Hon upprepar, vänligt men bestämt: “Sitt. Bra människa! Varsågod, ta din choklad.”

Du hinner knappt svälja innan hon säger: “Men för en bit till… kan du snurra ett varv? Eller kanske hämta min leksak?”
Och där sitter du. En vuxen människa som snurrar på köksgolvet för en ruta Marabou.

Lite absurt, eller hur? Men tänk om det inte vore det. Tänk om det var så här våra hundar upplever sin vardag.

I hundvärlden pratas det en del om “belöningsbaserad träning” och det är förstås något bra. Det här handlar inte om att ifrågasätta positiva metoder. Men ibland glömmer vi att stanna upp och fråga: Vad händer när varje interaktion blir en transaktion? När varje blick, varje närhet, varje kontakt kräver ett “trick”? När vår relation, som en gång byggdes på samhörighet, lek och förtroende, sakta glider över i en form av prestationsekonomi?

“Gör du rätt, får du vara med.”
“Lyder du, får du belöning.”
“Presterar du, får du kärlek.”

Och det sker sällan medvetet. Vi vill ju bara hjälpa hunden att förstå vad som lönar sig. Men risken är att vi börjar se hunden som en elev i ständig examination istället för som en vän, en medvarelse, en tänkande individ med egna behov, känslor och val. Vad skulle hände om rollerna var ombytta?

För många hundar ser vardagen faktiskt ut ungefär så. De tränas, belönas, korrigeras, styrs, allt med goda intentioner, förstås, men sällan får de bara vara. De får godis för sitt, ligg, snurra, vänta, gå fint, hälsa lugnt, stanna kvar, titta på föraren, gå vidare. Och till slut blir kanske frågan: När får hunden bara vara hund?

För oss människor är det lätt att förstå hur krav kan påverka självkänslan. Vi vet hur det känns när någon bara uppskattar oss för vad vi gör, inte för vilka vi är. Men våra hundar kanske kan uppleva samma sak, fast på sitt sätt.

Om varje belöning alltid är kopplad till prestation kan det i längden påverka hur de uttrycker sig. En del hundar kanske blir överdrivet ivriga, försöker hela tiden göra något för att “tjäna” vår uppmärksamhet. Andra kanske blir mer återhållsamma, de väntar på signaler, osäkra på vad som förväntas.

Men ibland kanske det inte behöver vara svårare än att hunden får precis det den vill utan motprestation, belöna hunden utan orsak, att ge hunden en godbit bara för att man blir glad av att se sin hund glad.

Våra hundar behöver inte prestera för att vara värdefulla. De behöver inte vinna tävlingar, gå perfekt fot eller leverera tricks på signal för att förtjäna vår uppskattning. Deras värde ligger inte i vad de gör, det tror jag vi alla kan vara överens om, och ändå blir det lätt att vi fastnar där, hunden ska förtjäna sina godbitar, måste vänta innan den får äta sin mat, den ska sitta innan den får gå ut genom dörren, belöning mot motprestation.

Trick for treats

Om hundens rätt att vara sig själv