Vad händer i Norrland på vintern?

Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;

Om du hellre själv läser texten, gör du det här;

Den osminkade sanningen…

När vintern kommer till Norrland händer något märkligt. Det är som att hela landskapet trycker på en gigantisk dimmer och någon tänker: ”Jaja, nu får det vara mörkt i fyra månader, det blir enklare så.” Solen går ner ungefär innan den gått upp, och människorna går runt som om det vore helt normalt. ”Lite mörkt nu”, säger någon glatt, som om de inte just trevat sig fram till brevlådan med pannlampa och livrädsla för att möta en älg i existentiell kris.

Men det är också nu Norrland visar sin sanna sida. Det är som att regionen under sommaren spelar en slags prydlig, välpolerad roll, grönt, ljust och trevligt (förutom myggorna), för att sedan släppa loss hela sin personlighet så fort temperaturen kryper under noll. Vintern är Norrlands karaoke-kväll, lite vild, lite okontrollerad, men på något sätt fullkomligt charmig.

Det finns två temperaturer i Norrland, kallt och ”du, nu är det lite småkyligt”. Den senare innebär ungefär minus trettio och att bilarna vrålar som arga valrossar när någon försöker starta dem. Lokalbefolkningen kallar det ”friskt”, men man kan ana en lätt trotsighet. Det är som om norrlänningen vägrar erkänna att naturen vunnit den här ronden också.

Kylan påverkar allt. Till och med ljud. När det är tillräckligt kallt är det som att tystnaden har tystnad. Man kan höra sina egna tankar frysa. Och näshåren, ja, de fryser först. Hundarna studsar som små popcorn på steroider, först för att snön kommer och senare för att det är för kallt för tassarna att ens nudda marken.

Snön har också humor. Den dimper ner helt stilla och vackert i början, ungefär som om den vill lura dig: ”Åh vad mysigt, vinterlandskap!” Sen kommer november om du har otur, eller maj om du har ännu mer otur och då börjar snön bete sig som en överentusiastisk svärmor, den kommer när den vill, den går när den vill, och den är alltid lite mer än du väntat dig.

Det mest fascinerande är snödrivorna som dyker upp överallt. En natt kan du ha en trädgård. Nästa morgon har du en skulpturpark av okänd formgivare. Kanske är det en vall, kanske en svamp, kanske börjar garaget nu officiellt räknas som en igloo. Ingen vet. Snön gör som den vill.

Norrlands vintermörker är inte bara mörkt. Det är poetiskt mörkt. Det är ”glöm ficklampan och hitta dig själv”-mörkt. Det är mörkt på det där sättet som får en att tro att man kanske borde skriva en roman om ensamhet och snöfall, trots att man inte ens tycker om att läsa.

Men det är också mysigt, på det där märkliga norrländska sättet där man plötsligt blir glad av att se en reflexväst tre kilometer bort. Det är en liten påminnelse om att det fortfarande finns människor här, även på vintern.

Norrskenet är som ett naturens eget disco som drar igång helt utan förvarning. En del jagar det aktivt, andra ser det när de ska ut med soporna. Men oavsett när det dyker upp är det som att himlen försöker säga: ”Förlåt för mörkret, men kolla vad jag kan!” Och det funkar. Man förlåter allt. Till och med att man just halkat på uppfarten och knappt kan sträcka sig för att se himlen.

Norrlänningar på vintern är ett kapitel för sig. Det är ett folk som kan stå i orkanvindar och säga: ”Äh, det blåser lite.” Det är ett folk som inte ser något konstigt med att ha med sig en snöskyffel i bilen året runt. De klagar inte, förutom möjligen på att vintern är för mild.

And that is why I love winter!

Foto: Atle Mo @atlemo