100 mil

Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;

Om du hellre själv läser texten, gör du det här;

Det var inte ett spontant beslut, men det kändes ändå som ett hopp rakt ut i det okända. Att lämna Östergötland, våra upptrampade stigar, vänner, vanor, rutiner och familj och flytta hela livet, hundarna och verksamheten till Västerbotten. En resa på över hundra mil, men också en resa in i något nytt.

När jag berättar om flytten brukar folk säga: “Men varför just Västerbotten?” Och svaret är egentligen både enkelt och svårt. Vi längtade efter stillhet. Efter plats. Efter ett landskap som tillåter både människor och hundar att andas. Men det handlade också om att våga börja om, att bygga något från grunden, där vardagen fick följa naturens rytm snarare än kalenderns. Inte för att stanna upp helt, men för att ta det lugnare och framförallt att leva lugnare.

Att flytta med hundar är inte bara en logistisk utmaning. Det är också en känslomässig process. Hundar känner våra förväntningar, vår oro och vår stress långt innan vi själva sätter ord på den. Under de sista veckorna i Östergötland var det som om hundarna redan visste. De följde varje rörelse, varje låda som packades, med frågande blickar.

Väl här upplevde vi luften var klarare, ljuset annorlunda. Skogen doftade djupare100 mil, gran, myr och mossa.

Men det var också tystnaden som slog emot oss. Den där tystnaden som nästan känns fysisk. Och i den tystnaden insåg jag att vi verkligen var framme.

Hundarna anpassade sig snabbare än jag. De fick nya dofter att undersöka, de lärde sig var vattnet smakade bäst och var solen nådde fram mellan granarna. Men de är också så otroligt anpassningsbara, så ett nytt hus, en ny skog eller nya grannar spelade ingen roll, så länge vi var tillsammans. Det är fascinerande hur hundar kan vara så närvarande i förändring.

En av de största omställningarna var klimatet. I södra Sverige pratar man om fyra årstider. Här uppe lärde jag mig snabbt att det snarare finns åtta. Vintern är lång, men inte bara kall. Den börjar med höstvinter, när frosten smyger sig in, marken hårdnar och hundarnas andetag blir små moln i luften. Sedan kommer vintern, med snö som knarrar under fötterna och nätter där stjärnorna känns närmare än någonsin. Och med norrsken som rör sig över det svarta himlavalvet nätterna igenom.

Sedan kommer vårvintern, den mest förtrollande tiden. Solen värmer, snön glittrar, och både människor och hundar får en sorts ny energi. Vi kan vara ute i timmar, spåra i den smältande skaren och känna hur ljuset återvänder till världen.

Efter vårvintern kommer våren, när snön förvandlas till forsar och vägarna blir gyttjiga. Det är den tid då gummistövlarna blir ens bästa vänner, och man inser att varje promenad blir ett blöta tassar-äventyr.

Sen kommer vårsommaren, kort, intensiv och fylld av fågelsång. Hundarna rullar sig i fjolårsgräset, och marken doftar nytt liv.

Sommaren i Västerbotten är ljus, nästan overklig. Nätterna tar aldrig slut. Det är som att tiden själv stannar upp och låter en andas ut. Hundarna vänjer sig långsamt vid att det aldrig blir riktigt mörkt, att kvällspromenaderna sker i ett evigt skymningsljus.

Efter sommaren kommer höstsommar, det är inte riktigt höst men heller inte riktigt sommar längre. Den börjar försiktigt, nästan omärkligt. Ljuset förändras först. Från sommarns eviga dag till en mjukare, gyllene ton. Solen står lägre, skuggorna blir längre, och nätterna börjar bära med sig en sval doft av jord och fukt. Sedan, nästan från en dag till en annan, exploderar färgerna. Björkarna blir klargula, asparna lyser som koppar och blåbärsriset sista blåbär landar på marken. Det är som att hela landskapet brinner, men utan hetta. I skogen ligger ett mjukt täcke av mossa och fallna löv som dämpar varje steg.

Sen kommer älgjakten, och med den förändras skogen igen. Tystnaden blir mer påtaglig, stigarna får nya dofter, och vi håller oss till våra egna områden. När den första frosten kommer händer något med ljudet. Allt blir krispigt, rent. Marken doftar metalliskt, nästan som snö innan den fallit. Det är en tid av övergång, mellan det livliga och det vilande. Dagarna blir kortare, och mörkret faller tidigt.

Men det finns en värme i hösten här, trots kylan. I ljuset från elden, i doften av torkade svampar och blöt ull, i ljudet av hundar som drar in den kalla luften och sedan kryper tätt intill.

Ibland, när jag står ute i skymningen och ser andedräkten stiga som rök, tänker jag att hösten i Västerbotten är själva essensen av att leva nära naturen. Den påminner en om att allting förändras men också om att varje slut rymmer början på något nytt.

Åtta årstider, var och en med sin rytm, sina färger, sina dofter. Och hundarna de följer allt detta med en naturlig självklarhet.

Att driva verksamhet här uppe har krävt anpassning. Väder och ljus påverkar allt från kursplanering till filmning av onlinekurser. Det som i söder är en vanlig regndag kan här vara ett snöoväder som gör vägar oframkomliga.

Vi har fått lära oss att planera i säsonger snarare än veckor. Att utnyttja ljuset när det finns och omfamna mörkret när det kommer. Men det har också gett något. En långsammare rytm. En djupare kontakt med naturen. Och kanske framför allt, en tydligare förståelse för balans.

Det finns något urtida i hundarnas sätt att vara här. När vi går på stigarna i skogen, där renarnas spår korsar våra, känns det som om tiden suddas ut. Hundarna är i sitt rätta element, i dofternas, spårens, skogens och vindarnas värld.

Jag tror att det är något som sker även i oss människor när vi lever nära naturens skiftningar. Vi blir lite mer närvarande, lite mindre snabba. Vi lär oss att allt inte kan kontrolleras, bara följas.

För varje årstid, varje snöstorm, varje ljus natt har lagt sig som ett nytt lager av liv. Och när jag ser hundarna springa genom snön i vårvinterns sol, eller ligga stilla på verandan medan höstvinden drar genom skogen, vet jag att vi har hittat hem.

Att flytta hit har lärt mig något viktigt: att verksamhet, träning, kreativitet och vila inte måste ske i samma tempo året runt. Allt har sin tid. Vinterns stillhet ger plats för reflektion och skapande, vårvintern för inspiration, sommaren för gemenskap, hösten för förankring.

Det här handlar inte bara om att flytta norrut. Det handlar om att landa.

Foto: Simon Arvestrand @arvestrandsphotography