När vägen styr
Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;
Om du hellre själv läser texten, gör du det här;
Har du någonsin märkt hur din hund drar iväg när ni går längs en väg eller tydlig stig, hunden vill framåt, framåt, framåt ? Med kopplet i handen känns det som om hunden har en osynlig magnet som drar den framåt. Växtligheten svischar förbi, dofterna som borde vara spännande blir marginaliserade och kontakten mellan er går förlorad i en riktning, framåt.
Men vad händer om vi lämnar tryggheten på leden? Om vi istället sneddar över mossbeklädd undervegetation, över stock och sten och genom blåbärsriset tillåter er själva att "gå vilse"? Plötsligt händer något…
När du kliver av stigen och in bland gräs, mossa och sly, händer ofta något oväntat med din hund:
Hundens tempo ändras. Inte för att du säger till, utan för att marken är annorlunda, dofterna förpackas annorlunda och texturer. Framåtdrivet sätter sig och istället vaknar nyfikenheten.
Plötsligt är det inte längre "framåt" som är hundens mål. Hunden kanske till och med tittar mer på dig. Du blir mer närvarande, inte i tanken på morgondagens att göra-lista, för att du också måste parera underlaget på ett annat sätt.
I offroad-miljöer finns mängder av doftspår, kanske mer än vad som kan hittas utmed en väg eller stig. Hunden kan nosa i timmar, och det är något väldigt lugnande för den mentala cirkulationen.
Du har kanske uppmärksammat att vissa hundar blir stressade av tydliga vägar och stigar, som att det finns guld att finna i andra änden. Jag har mött hundar med tydlig stress i förhållande till att gå på vägar, inte på grund av trafik och människor utan specifikt att deras fokus blir framåt, inte på något annat men som slappnar av när de kommer in "i vildmarken".
Min egna erfarenhet med flera av mina hundar är tydlig: på skogsstigar och vägar, när de släpper synintrycket av "framåt mot mål" blir de lugnare, mer kontaktbara, och dragandet minskar nästan per automatik.
Så, varför ser du denna förändring när du går offroad (vad jag har kunnat se finns det väldigt dåligt med forskning kring detta, så nu blir det bara spekulationer)?
Fler sinnesintryck – olika markunderlag, dofter och även annorlunda ljud gör att hundens fokus skiftar från dragande mot nyfikenhet.
Mindfulness för ägaren – du sänker takten, andas kanske annorlunda och måste fokusera mer på var du faktiskt går, inte bara transportera dig. Detta smittar ofta av sig på hunden.
Ingen destination – utan mål och fokus på att "komma fram". Det blir snarare en upptäcktsfärd.
Har du märkt samma fenomen med din egen hund?
Dela gärna era berättelser i kommentarer, jag vill väldigt gärna höra mer om era upplevelser för det här är verkligen något som jag tycker är fascinerande.
