Om artgränser, empati och ödmjukhet

Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;

Om du hellre själv läser texten, gör du det här;

Vi pratar ofta om att vi vill förstå våra hundar. Vi säger att vi försöker läsa deras signaler, tolka deras känslor och anpassa vårt bemötande utifrån deras behov. I träningssituationer, i vardagslivet, i svåra stunder. Men stanna upp en stund. Fundera: Kan vi verkligen förstå? Har vi ens förmågan att se situationer ur hundens ögon, eller någon annans ögon överhuvudtaget?

Frågan skaver i mig. För om vi svarar nej, vad återstår då? Och om vi svarar ja, hur kan vi vara säkra på att det är sant?

Det här är inte bara en filosofisk fundering. Det är också en ytterst praktisk fråga. För hela relationen mellan människa och hund bygger till stor del på vår förmåga att förstå, tolka och anpassa. Men kanske ännu mer på vår vilja att göra just det, även om vi aldrig blir fullkomliga i det.

Hunden lever i en annan verklighet än vi. En, förmodligen “nosdriven”, kroppsorienterad, kontextberoende verklighet. Medan vi ofta tänker i ord, strukturer och logik, rör sig hundens värld genom doftstråk, kroppsspråk och stämningar. Vad vi upplever som en enkel promenad i parken, kan för hunden vara ett hav av information, stress, förväntan, minnen och spår. Det kan det ju såklart vara även för oss, men är det ens troligt att vi uppfattar vår omgivning på samma sätt?

När vi säger att vi vill "förstå hundens perspektiv" glömmer vi ibland att deras perspektiv är format av helt andra sinnen och behov än våra. Vi kan inte ens komma i närheten av att föreställa oss hur det är att uppfatta världen genom en nos som har cirka 200 miljoner fler luktceller än vår. Eller att kommunicera med subtila rörelser i öron, läppar eller svans. Eller att navigera en situation helt utan att använda språk i vårt mänskliga format.

Vi är fast i våra egna sinnen, våra egna referensramar. Och det gäller inte bara när vi försöker förstå hundar, det gäller också i våra mänskliga relationer. Vi är inte objektiva varelser. Vi ser allt genom våra egna filter: tidigare erfarenheter, kulturella normer, känslomässiga reaktioner och inlärda tolkningar. Och det påverkar hur vi bemöter andra, både människor och icke-mänskliga djur. Och det är inte bara hos oss som individer, det kan återses inom forskning, lagar och i vårt språk, till exempel.

Men är det då meningslöst att försöka? Nej, tvärtom.

Empati handlar inte om att fullt ut veta hur någon annan känner eller tänker. Det handlar om att vilja förstå, att vara öppen, att lyssna och att förhålla sig ödmjuk inför det vi aldrig helt kan greppa.

När vi försöker sätta oss in i hundens upplevelse, när vi frågar oss: Vad kan min hund uppleva just nu? Vad kan det här beteendet bero på? Vilka signaler visar den mig? då utövar vi en form av empati. Vi kanske aldrig fullt ut kan känna det hunden känner. Men vi kan visa att vi bryr oss, att vi är nyfikna, att vi är villiga att anpassa oss.

När vi möter hunden som en individ, inte som en förlängning av våra egna mål eller planer, skapar vi ett utrymme för ömsesidighet. Det gäller i träningssituationer och i vardagen. Den hund vi har framför oss kanske inte alltid beter sig som vi tänkt oss, men den visar alltid något. Och det är vårt ansvar att försöka förstå vad och anpassa oss efter det.

Jag tänker ofta på Terra, min egen hund, i detta sammanhang. Terra är inte den mest lättsamma hunden att leva med. Hon har sitt bagage, sina reaktioner, sin oro. Och hon är inte alltid lätt att "förstå". Ibland reagerar hon oväntat starkt på små förändringar. Ibland missar jag helt vad som triggat henne. Ibland tror jag att jag vet, men inser i efterhand att jag hade fel.

Men det viktigaste har varit att släppa tanken på att jag ska förstå allt. Istället försöker jag möta henne där hon är. Jag övar på att vara nyfiken snarare än dömande. Jag backar när det blir för mycket, jag pausar när hon behöver det. Och jag letar efter de små ögonblicken av kontakt, där hon visar att vi är i samförstånd, om så bara för en stund.

Så vad kan vi egentligen göra?

Vi kan acceptera att vi aldrig blir fullärda. Att vi inte alltid vet varför hunden gör som den gör. Att vi inte alltid förstår signalerna korrekt. Men vi kan lyssna ändå. Och vi kan strunta i de hundtränare och förstå-sig-påare som säger att det är på ett visst sätt, för hur vet den det? Känner hen din hund så väl att den kan med 100% säkerhet veta? Eller handlar det mer om att stöpa alla hundar i samma form? Alla är olika och vi behöver vara ödmjuka med att vi inte kan veta, hundarna kan inte berätta för oss vad den tänker, alltså vet vi inte, vi kan bara spekulera!

Vi kan skapa strukturer som gör det lättare för hunden att förstå oss, istället för att bara kräva att den ska förstå våra regler. Vi kan erbjuda trygghet, valmöjligheter, möjlighet till återhämtning. Vi kan bekräfta hundens känslor, även när vi inte riktigt förstår dem.

Kanske är det så att vi aldrig helt kan se världen ur någon annans ögon. Men kanske är det heller inte målet. Kanske är målet att aldrig sluta försöka.

För det är i försöken, i mellanrummen, i den lilla öppningen mellan mig och hunden, där relationen formas. Där vi lär oss om varandra. Där tillit byggs.

Vem vet, inte du och inte jag…

Foto: @arvestrandsphotography