När våra krav krockar med hundens verklighet

Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;

Om du hellre själv läser texten, gör du det här;

Detta inlägg är inspirerat av Christina Klosterberg och hennes sociokulturella perspektiv genom @relationhund.

Ibland uppstår en tyst men tydlig krock mellan den hund vi har framför oss, med sina unika behov, erfarenheter och känslor och den hund vi trodde eller önskade att vi hade. Vi lever i ett samhälle där bilden av den "välfungerande" hunden ofta är både idealiserad och snäv. En hund ska kunna följa med överallt, vara tyst, lugn, följsam, vänlig mot alla och aldrig göra väsen av sig. Den ska fungera i alla miljöer, med alla människor, andra hundar, ljud, dofter och situationer. Den får helst inte höras eller synas, men ändå finnas där.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Och kanske är det inte hundarna som brister, utan våra förväntningar som behöver ses över.

Min hund Terra är ett tydligt exempel på det här. Hon bär med sig en historia, kanske trauma, som gör att världen ibland blir för mycket. Hon reagerar snabbt, starkt, ibland oförutsägbart. I vissa situationer blir hon spänd, vaksam och behöver mycket stöd för att våga ta sig igenom. I andra blommar hon ut, visar nyfikenhet, glädje och samarbetsvilja.

Jag har redan från början släppt tanken på hur det "borde" se ut med henne och istället följt henne och vad hon faktiskt berättade, genom det hittade vi en kommunikation som oftast fungerar på ett jättefint sätt och ibland inte alls.

Det betyder inte att vi inte tränar. Men det betyder att jag i dag gör det utifrån en helt annan plats. En plats av respekt, nyfikenhet och med en vilja att förstå vem hon är. Inte vem jag vill att hon ska vara och det tror jag att fler behöver göra och tänka. För vi skapar ju till viss del våra hundar, genom träning, genom förbud, genom hur det sätt vi lever, så får hunden anpassa sig och ibland, till och med oftare än vi tror är det på hundens bekostnad, den, den kunde ha blivit, om inte samhället krävt en massa av oss (och hundarna).

Hunden är en fantastisk art. Anpassningsbar, kommunikativ, nära människan. Men hunden är också biologiskt och känslomässigt komplex. Den bär på känslor och behov som inte alltid passar in i det liv vi erbjuder den.

Kulturkrocken uppstår när hundens sätt att vara, att utforska med munnen, att reagera på ljud, att jaga, gräva, dra i kopplet, skälla, vara rädd eller misstänksam, krockar med våra krav på kontroll, tystnad, följsamhet och anpassning. När hundens naturliga beteenden tolkas som problem, trots att de ofta är helt rimliga utifrån hundens perspektiv.

Vi pratar ofta om att vi ska "träna bort" problembeteenden. Men hur ofta tränar vi bort vår egen otålighet? Hur många fobier och/eller rädslor har du själv övat bort? Vår längtan efter att få en smidig och enkel tillvaro, istället för att möta det som faktiskt är?

Vem bestämmer vad som är en välfungerande hund? Det är en viktig och svår fråga. Är det samhällets normer? Träningskulturen? Andra hundägare? Den egna uppväxten?

I många fall verkar definitionen på en välfungerande hund vara en som är tyst, lugn och lydig. Men är det verkligen det vi borde sträva efter eller är det en förenklad bild som gör både hundar och människor illa?

En hund som inte vågar uttrycka sina känslor är inte nödvändigtvis välfungerande, den kan vara nedtryckt, uppgiven eller rädd. En hund som är livlig, har mycket känslor och behov men får stöd, utrymme och vägledning kan däremot leva ett mycket rikt och fungerande liv, även om det inte alltid ser perfekt ut på ytan och det är det jag tror skon ofta klämmer, att vi har glömt bort den delen av att vara hund.

Kanske behöver vi fundera mer på hur vi definierar begrepp som "problembeteende", "balans" och "lydnad". Vad händer om vi istället börjar tala om relation, kommunikation och ömsesidig förståelse?

Om vi istället börjar varje dag med frågan: Hur kan jag möta just den här hundens behov i dag? Och utan att för den delen skämmas för andra människor, utifrån hur hunden beter sig, då har vi tagit ett steg mot att bryta kulturkrocken.

När vi slutar kämpa mot våra hundars natur, och istället börjar samarbeta med den – då börjar något skifta. Och plötsligt blir även små framsteg stora, för de bygger på verklig kontakt.

Med Terra lär jag mig varje dag att trygghet inte är något man kräver fram, utan något man bygger tillsammans. Och kanske är det just det som gör oss båda till lite mer välfungerande individer, på riktigt.

Foto: @arvestrandsphotography