Det räcker inte med att dämpa stress

Om du hellre lyssnar på texten, kan du göra det här;

Om du hellre själv läser texten, gör du det här;

I sin bok Hundstund skriver Kerstin Uvnäs Moberg, “Det räcker inte med att dämpa stress för att man ska må bra.” Det är en mening som fastnar, inte för att den säger något oväntat, utan för att den sätter fingret på något vi ofta förbiser. Vi pratar mycket om vikten av att varva ner, att lugna oss själva och våra hundar, att minska stress och återhämta oss. Och det är förstås viktigt. Men det är inte hela sanningen. Det räcker inte att komma ner i varv. För att verkligen må bra, i både kropp och själ, behöver vi något mer. Vi behöver näring för våra positiva system. Vi behöver trygghet, men också glädje, nyfikenhet och mening. Det gäller både människor och hundar.

Det moderna hundlivet präglas ofta av en ambition att skapa lugn. Vi går promenader i stillsamma miljöer, tränar på passivitet, belönar lugna beteenden. Och för hundar som är stressade, överaktiva eller har svårt att koppla av är det helt rätt att börja där. Men det finns en risk att vi fastnar. Att vi fokuserar så mycket på att dämpa det som är för mycket att vi glömmer att fylla på med det som är bra. Att vi mäter framsteg i graden av trötthet eller tystnad, snarare än i livsglädje, nyfikenhet och samspel.

Uvnäs Mobergs forskning handlar om oxytocin, det hormon som ofta kallas kroppens “lugn och ro-hormon”, men som är så mycket mer än så. Oxytocin frisätts inte bara när vi klappar vår hund eller vilar tillsammans. Det frigörs också i positiva sociala interaktioner, i lek, i vänlig beröring, i ögonkontakt och i samhörighet. Det är ett hormon som hjälper oss att känna tillit, trygghet och glädje. Det skapar inre balans, men också känslomässig närvaro. När vi är i en god relation med någon vi tycker om, en annan människa eller ett djur, så ökar oxytocinnivåerna och med dem också vår känsla av välbefinnande.

Så vad innebär det här i praktiken? Det betyder att vi inte bara ska sträva efter att minska stress, utan också aktivt skapa upplevelser som bygger positiv känsla och kontakt. Det handlar om att se relationen till hunden som något levande och ömsesidigt, där båda parter får känna sig trygga, men också sedda, delaktiga och engagerade. Det handlar om att inte bara ta bort det som är jobbigt, utan att fylla på med sådant som är meningsfullt.

Det kan börja i något så enkelt som att verkligen vara närvarande med sin hund. Att lägga bort telefonen på promenaden, gå långsamt och upptäcka världen tillsammans. Att ibland låta hunden välja väg, stanna upp och nosa så länge den vill, och att själv också ta in dofter, ljud och stämningar i naturen. Det kan handla om att leka ihop, inte för att träna något särskilt, utan bara för att ha roligt tillsammans. Det kan vara en stund i soffan där man kliar på favoritstället och möts i en lugn blick. Det kan vara små stunder i vardagen där man säger hundens namn med ett leende, där man låter rösten bära glädje, där man visar uppskattning för just den individen.

Och det handlar också om att hitta aktiviteter som stärker både självförtroendet och relationen. Hundar som får använda sin nos, lösa uppgifter och fatta egna beslut utvecklar inte bara sina kognitiva förmågor, de blir också mer självsäkra, mer engagerade och mer intresserade av kontakt. När vi ger hunden meningsfulla utmaningar och samtidigt finns där som stöd, så bygger vi ett band som är både tryggt och levande.

Många hundar som upplevt mycket stress eller som har en osäker bakgrund behöver förstås extra mycket hjälp att hitta det lugna. Men de behöver också få uppleva glädje. En hund som alltid är dämpad är inte nödvändigtvis välmående. Ibland tolkar vi frånvaron av stressignaler som ett tecken på att hunden mår bra – men det kan också vara ett uttryck för passivitet eller uppgivenhet. Det verkliga välmåendet visar sig ofta i nyfikna blickar, viftande svansar, lekfullhet, trygg närhet och viljan att samarbeta.

Det är lätt att tro att det viktigaste vi kan göra för våra hundar är att lugna dem. Men lika viktigt är det att hjälpa dem känna sig levande. Att bygga upp ett inre liv där tryggheten inte bara handlar om frånvaro av obehag, utan om närvaro av det goda. Där stress inte bara trycks ner, utan ersätts med kontakt, nyfikenhet och kärleksfull samvaro.

Så nästa gång du funderar på hur din hund mår, fråga inte bara om den verkar stressad. Fråga också: vad får den att lysa upp? När ser du glädjen i blicken? Vad verkar ge den mening? Hur ofta får ni dela något som känns varmt, lekfullt eller innerligt? Det är i de stunderna ni verkligen bygger välmående.

Och fråga också dig själv. Vad får dig att känna att du mår bra tillsammans med din hund? När känner du glädje i relationen, inte bara lättnad över att det inte blev bråk eller att hunden äntligen var lugn? När känner du att ni möts – på riktigt?

Att leva med hund är att leva i relation. Och i varje relation behöver vi mer än att hantera stress. Vi behöver skapa något. Bygga tillit, samförstånd och glädje. Precis som Uvnäs Moberg skriver, det räcker inte med att dämpa stress. Vi behöver också det som gör livet värt att leva.

Foto: engin akyurt